När jag var liten var valborgsmässoafton en av mina favorithögtider på året. Det var då man fick se en enorm hög med skräp eldas upp av glada vuxna. Vi ungar fick springa omkring lite hur som helst bara vi checkade in lite då och då till de vuxna som alltid stod kvar på samma ställe så man visste var man hade dem. Det var kallt, alltid kallt, men när man är barn springer man hela tiden runt och gör saker, upplever saker, och börjar man ändå frysa så trängde man sig igenom folkmassan till elden och stekte sig någon minut per sida.
Alla höll koll på allas ungar.
Ikväll smakade jag lite på den känslan igen. Nu när jag är vuxen är det jag som står kvar på samma ställe så mina barn hittar mig. Jag litar på att de vet var jag är och de litar på att jag finns där. Fast det är väldigt, väldigt kallt att stå still länge. Men vad gör det när jag ser lyckliga ungar, en skitstor brasa och sen går vi och köper sockervadd!
